Album: Vredens tid
Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,
mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.
Den tunga svärta som blindar min syn,
darrandes på knä, världen faller skata ned.
Mina händer fylls, med livets vatten,
detta varma flöde, jag går stilla hän.
Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.
från de bojor, som fjättrat mig.
Vader fram i mörkret i minnenas flod,
ett ändlöst ropande efter dödens strand.
Svagt skymtar hon, vars son jag är.
djupet och mörkret, farsontes bittra moder.
Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.
hennes kalla barm, välkomnar mig åter...
[Translate to English:]
Pain consumes the soul, a tear of silence falls, in soil drenched with sorrow, blackest earth.
Heavy blackness blinds my sight, on trembling knees, the world slowly falls.
My hands fill with the water of life, a warm flow, I gently perish.
I release my feeble grip, delivered from the web.
From the chains that have fettered me.
I wade through the dark in the river of memories, an endless call for the shores of death.
I dimly discern her, she whose son I am.
The abyss and the dark, the bitter mother of pestilence.
I fall down on my knees before her sickly splendour. Her cold bosom greets my return...