Album: Solens rötter
Isvind, frostvind i armodsbunden skrud
En ljudfylld fristad av vinterrikets sändebud
Han som föddes under polstjärnan, i sträng köld
Under stormslitna skarvidders gnistrande sköld
Elementen symboliska avbild
En dödskallevit snögestalt
Med norrskenblick som flammar vild
Och blixtrar i samklang med allt
Vishjärtad och med skuldror som alpkedjor vida
Det äventyrsgivande landskapets medelpunkt
Med istidsdraken fader jökul vid sin sida
Som ligger stilla och andas tungt
Döpt i en jökelsjo
Invigd i utopin
Med glaciärvärldens deltaö
Välvd i periferin
En vintrig kröningsrit
Med vinden som poet
Fjättrar denna eremit
I sin universalitet
Stjärnkartan ristas över hans rygg
Av drakens frostklor, som stillsam och skygg
Förtäljer om dess ursprung i ett sällsamt kvad
En ohörd visdom, ett oskrivet titelblad
Dopfunten, en vak i glaciärskorpans yta
Och stormen tjänar som energisk psalm
Knäböjd pa frusen bädd ses han flyta
På solmejslade block, på vattenkristallers malm
Där iskolosser byggs pa varje sekund och minut
Och det arktiska kungadömets monark ligger stolt
Hans karga rike verkar segra till slut
Över den likbleka solens trevande revolt