[Music & Lyrics: Vintersorg]
En daggvuren gryningshimmels disiga bud
tjnar som arlaregnets segel.
Till soleld begnistrar dess mantelskrud,
och var droppe bildar en spegel.
Som lnkas mot en rymd i b
gad strm,
ett draperi som i bjrta kulsrer sprakar.
Sknkt ifr
n molnkaravaners purpurdrsm,
lika mystisk som modermrkrets drakar.
Vad skedde om skapnaden blevo solid,
en bro ver svindeldjupa avgrunder?
Frgrenad vid gallaxens gmda lid
och stjrnhimlens brinnande lunder?
Skulle vi g
lngs b
gen tunn
som vattenreflexerna fogar? (mot jordens grund)
¦sa vr visdom ur sagans brunn,
frsjunkna i kosmiska skogar? (i en euforisk blund)
Pr
lande grann
den tunna materian, genomstr
las.
I solskensljus den funnit sin sjl,
i vattenrk sitt krl.
Vsenfylld,
av vdrets makt frgylld, nyanser m
las.
Diffusa konturer mitt hjrta nr
och fyller ett fjrilsltt begr.
Jag vlkomnar dig, sjufrgade dynasti.
Som lindrar min
ngest, min inre elegi.
Pr
lande grann
den tunna materian, genomstr
las.
I solskensljus den funnit sin sjl,
i vattenrk sitt krl.
Vsenfylld,
av vdrets makt frgylld, nyanser m
las.
Diffusa konturer mitt hjrta nr
och fyller ett fjrilsltt begr.